The best show on earth - 29 juli 2005 Ullevi GBG

  1. Vertigo
  2. I Will Follow
  3. The Electric Co. / I Can't Stand The Rain / Bullet With Butterfly Wings
  4. Elevation
  5. New Year's Day
  6. Beautiful Day inkl. Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, Blackbird
  7. I Still Haven't Found What I'm Looking For
  8. All I Want Is You
  9. City Of Blinding Lights
  10. Miracle Drug
  11. Sometimes You Can't Make It On Your Own
  12. Love And Peace Or Else
  13. Sunday Bloody Sunday
  14. Bullet The Blue Sky / When Johnny Comes Marchin Home / Please / Hands That Built America
  15. Miss Sarajevo
  16. Pride (In The Name Of Love)
  17. Where The Streets Have No Name
  18. One / Rain
  19. Zoo Station
  20. The Fly / Billy Boola
  21. With Or Without You
  22. All Because Of You
  23. Party Girl
  24. Vertigo / Rockaway Beach

What a night, what a show.


Stockholm i natt (uppdaterad version 00:54)

Heja, vilken låt. Tack Peter!

In a little while Peter Jöback

Nu är det inte många timmar kvar till premiären för Peter Jöbacks rykande färska Stockholmslåt. Det bästa är att jag ska vara där live. Jag har packat matsäck - Mountain Dew code red, den som är cherry flavored, och bulgursallad.

Nu laddar jag, strangely, med min top five all time favvis songs av The Ark:

1. Calleth you, Cometh I
2. It takes a fool to remain sane
3. One of us is gonna die young
4. The Worrying Kind
5. Father of a Son

Vi ses på Skansen.


Musikvideor mitt i natten + lite annat

Paul Simon

INXS

TPB

Madness

Filthy

Rättelse

Det är inte SJ som har fixat och trixat på sträckan STHLM-NYK. Det skulle självklart stå Banverket i texten "She was an American girl"


Kalla mig Ismael

Nej då. Rubriken är ingen ref till Bibeln. Jag bara gillar att skriva: Kalla mig Ismael. Men det är klart, jag känner mig ju ibland fördriven, alt nästan offrad. Oj, nu blandade jag visst olika religioner. Det tycker jag är fint. Cuz all you need is love to coexist.

TP-info: Det finns en roman av Klas Östergren som heter Ismael. Den är min favvis-bok av Klasse. Min mamma har ätit middag med Klasse. WOW!

Oj, nu blev det ju värsta sidospåret. Det är ju inte därför jag skriver i dag. Jag skriver i dag för att jag måste berätta nåt helt annat.

Jag måste bara säga att jag inte kan få nog av Paul Simon. Ni vet han som skrev Me and Julio down by the schoolyard och släppte den 1972. De spelade hans You can call me Al på fredagen, när jag var ute. Jag blev tokigt glad. Jag spelade till och med luftsaxofon till låten. Crazy. 

En song:
INXS: Suicide Blonde


Myspace nu

Nu har jag lagt upp tre klassiker från A Blame på Myspace. Klicka här och njut. De nya låtarna dröjer lite till.

Snart Myspace

GUD! Vi är i studion. Nya låtar på gång. Det låter sjukt bra. Ni vet, så där härligt Blame-cp. Vi är inne på tredje låten och jag har ståpäls hela tiden. Jag håller på med en Myspace-sida för Blame. Så snart kan ni lyssna på nya hits, och gamla klassiker.


En tidning iväg - igen

Jag sitter och väntar på att tryckeriet ska ringa säga: Hey okey! Det vill säga: Alla plåtar har kommit fram. Jag gillar när de säger det, för det betyder att jag kan gå hem. Det är inte så att jag så gärna vill gå hem. Tvärtom. Jag skulle kunna sitta på jobbet hela dagarna. För det är så att jag älskar att jobba på dagstidning. Så det så.

Och en annan sak jag gillar är att skriva så. Tydligen. Nice swedish.

Nu har de ringt och jag kan packa ihop och dra till nyförlovade Thomas från Sverige. Han och Johi sitter och spelar in nya låtar. Så nu ska jag åka och bidra med lite skön falsett - Bandhagen here i come.


Kycklingdans

Monday morning. It´s boring. Så varför inte öva på lite chicken dance tillsammans med arr dev?

http://www.youtube.com/watch?v=tN9XlAW-Cu0&mode=related&search=

"She was an American girl"

Jag tog flygbussen till jobbet på fredagen. Från början hade jag tänkt ta Swebusexpress-bussen, men det var så crazy alot med folk i kön till ticketsena. Så jag skit i det. Här är det dags att förklara varför jag tar bussen till Nyköping: SJ fixar och trixar just nu - inga tåg till Nyköping.
På flygbussen hamnade jag brevid en American girl. Jag sa: "Hello is this seat taken?". Hon sa "No". Okay, riktigt så var det inte. Jag pratade ju swedish först, innan jag hävde ur mig perfekt inglish - psst, lika pörfect som min stavning av english. Jag tyckte att American girl verkade rolig. En tanke som byggde på en ytlig trendscan, hon hade ju ett örngott som klänning och det har ju alla roliga människor just nu. Jag tänkte att jag skulle snacka med henne. Men hon sprang på sig sin Ipod Shuffle. Fuck, tänkte jag - min hjärna var nu i english mode, därför den kraftiga och Steven Seagal-inspirerade svordomen. Och ja, jag refererar självklart till Seagalrullen Above the law (1988). Precis exakt samtidigt fick jag en glödlampa över huvudet: "Jag imponerar på henne genom att läsa den där Hillary Clinton-artikeln i SvD. Gud vad smart jag kände mig. Det funkade dock inte. Jag försökte till och med imponera genom att läsa Bush-artikeln. Men utan resultat. Jag fick ingen kontakt för fem öre. Jag fattade ingenting. Hatar hon att USA enbart har styrts att två olika familjer i hela hennes liv, hon såg ut att vara typ 25. Eller?
Nu hade jag börjat tycka lite illa om American girl. WTF is wrong? ville jag skrika. Allt jag kunde tänka på nu var att jag ville vara framme i Nyköping. Så att jag skulle slippa sitta bredvid världens mest introverta American girl. Då blev det kö och stopp på E4.  

Fuck YEH! Hell YEH!

Jag var på Metallica i dag. Stadion, Stockholm. Det var mycket allsång och hårda män. Min favvis man: Minst två meter hög. Grov som Grovsnus. Bar kilt och en T-Shirt med trycket and you will die på ryggen.

Jag hade övat in att skrika Hell yeh! och Fuck yeh! Det var smart.

Åh, det var så kul. De spelade bara hits, enligt min bror 13 år - som även hånade mig med att ständigt säga: "Mä vet du inte vilken låt det är? Det är ju en av deras kändaste." Jag kände bara igen låtar från "The black album". 
Mitt favvis parti i konserten var första extra nummret. Då spelades Sad but true, Nothing else matters, One och Enter sandman. Det är låtar som jag känner. 


James Hetfield sa Stockholm typ 346 gånger: Are u out there Stockholm? Hell yeh skrek jag, nästan.


Över en natt blev vi gamla - dä sant!

Oj då. Det gick fort. Periodarn fick ryggskott. Big TomTom Drum a.k.a Inden förlovade sig. Så där ja, då var vi gamla. Hmm. Bortsett från mig: Still going strong and being fjortis.


Lipton village population: plus one

Alter Ego City växer. Jag har ju redan Lexy, så klart. Och jag brukar även slänga mig med Empiredano, Lex Luder, Russian Tiger, Dano och En frisk man. Nu verkar det som att jag har tilldelats ännu ett ego: Drutt - vet inte vad det betyder? Men jag tror att jag ska låta det vara mitt allra mörkaste och elakaste ego.

Jag äger inte på fyllan

Oj då! När jag blir berusad blir jag typ 14 år. Det suger ju.

Arenarock för tio år sedan

HEY! Vad kul, Lexy the kexy and sexy presents en ny blogg-punkt: Vad rockade arenorna för tio år sedan.

På dagen dagen för tio år sedan kunde man i Boston njuta av följande arenrock:

  1. Mofo
  2. I Will Follow
  3. Gone
  4. Even Better Than The Real Thing
  5. Last Night On Earth
  6. Until The End Of The World
  7. New Year's Day
  8. Pride (In The Name Of Love)
  9. I Still Haven't Found What I'm Looking For
  10. All I Want Is You
  11. Staring At The Sun
  12. Sweet Caroline
  13. Miami
  14. Bullet The Blue Sky
  15. Please
  16. Where The Streets Have No Name
  17. Discotheque
  18. If You Wear That Velvet Dress
  19. With Or Without You
  20. Hold Me, Thrill Me, Kiss Me, Kill Me
  21. Mysterious Ways
  22. One

Axel day twice a.k.a when Maps ägde dagen

Maps var i en klass för sig under Axels andra dag. De var hårda och mjuka, snabba och sega - allt blandat till perfektion. Bright Eyes var arg. Men sedan spelade han First day of my life och det var så bra.

RSS 2.0