Superhits blandat med sega bitar, tack!
The Magnetic Fields
"Distortion"
Nonesuch/Warner
En påse med lösviktsgodis är den perfekta liknelsen för att beskriva The Magnetic Fields senaste släpp. Att lyssna på "Distortion" är som smälla i sig en påse av Karamellkungens toppar och floppar. Speciellt om gottigottet är mixat av någon annan än en själv, så att man inte riktigt vet vad som väntar där nere i påsen.
Det är alltså en salig blandning av konfekt som Stephin Merrit, drivkraften bakom The Magnetic Fields, plockat ihop på "Distortion". Ena stunden kommer en söt och färsk låt som skulle kunna bli en storsäljande superhit vilken minut som helst, till exempel "California girls". Andra stunden är det dags att lyssna på en seg bit som nästan känns unken, ill exempel Mr. Mistletoe.
Som albumtiteln avslöjar har instrumenten dränkts i dist. De 13 spåren blir en ordentlig dos distad indiepop, utan att för den delen balansera nära en överdos. Det är Stephin Merrit för skicklig för. Han får det konsekventa dist-konceptet att kännas precis lagom. Att The Jesus and Mary Chain har varit den stora inspirationen hörs mycket väl. "Distortion" låter faktiskt mer The Jesus and Mary Chain än vad The Jesus and Mary Chain själva gjorde, vilket varit ett mål för Stephin Merrit.
Även om flera bitar av plattan smakar surt blir det aldrig äckligt. Skivans svagare stunder fungerar mer som plattformer, där lyssnaren kan hämta andan inför superhitsen, vars tjutande gitarrer spöar vilken sötsak som helst. Gitarrerna gnisslar allra bäst i "Too drunk to dream", "Drive on, driver" och i redan nämnda "California girls".
"Distortion"
Nonesuch/Warner
En påse med lösviktsgodis är den perfekta liknelsen för att beskriva The Magnetic Fields senaste släpp. Att lyssna på "Distortion" är som smälla i sig en påse av Karamellkungens toppar och floppar. Speciellt om gottigottet är mixat av någon annan än en själv, så att man inte riktigt vet vad som väntar där nere i påsen.
Det är alltså en salig blandning av konfekt som Stephin Merrit, drivkraften bakom The Magnetic Fields, plockat ihop på "Distortion". Ena stunden kommer en söt och färsk låt som skulle kunna bli en storsäljande superhit vilken minut som helst, till exempel "California girls". Andra stunden är det dags att lyssna på en seg bit som nästan känns unken, ill exempel Mr. Mistletoe.
Som albumtiteln avslöjar har instrumenten dränkts i dist. De 13 spåren blir en ordentlig dos distad indiepop, utan att för den delen balansera nära en överdos. Det är Stephin Merrit för skicklig för. Han får det konsekventa dist-konceptet att kännas precis lagom. Att The Jesus and Mary Chain har varit den stora inspirationen hörs mycket väl. "Distortion" låter faktiskt mer The Jesus and Mary Chain än vad The Jesus and Mary Chain själva gjorde, vilket varit ett mål för Stephin Merrit.
Även om flera bitar av plattan smakar surt blir det aldrig äckligt. Skivans svagare stunder fungerar mer som plattformer, där lyssnaren kan hämta andan inför superhitsen, vars tjutande gitarrer spöar vilken sötsak som helst. Gitarrerna gnisslar allra bäst i "Too drunk to dream", "Drive on, driver" och i redan nämnda "California girls".
Kommentarer
Trackback
