Hoho!

Nicolai Dunger släpper nytt på onsdag. Hans plattor har för vana att vara som en berg&dalbana - likaså denna gång. Det pendlar fram och tillbaka, upp och ner mellan helt otroligt vackra poplåtar och blaj-låtar som är som hämtade från en konstskola nära dig. Mycket frustrerande. Det är som att MR Dunger inte vill göra "bara en vanlig låt". Något han borde ägna sig åt. För det blir ju så vackert när han blir "normal", som i Too Free To Be Gone på nya abumet. Jag återkommer på fredag med en fullständig rec av Nicollide And The Carmic Retribution.

På onsdag kommer även The Magnetic Fields nya - Distortion. Det finns några sega bitar på plattan. Men så brukar det ju också bli när Stephin Merritt gör skiva. Det är en detalj som inte gör så mycket. De lite tristare låtarna blir som plattformar där man kan andas ut mellan mästerverken. En chans till paus som blir extra viktig på Distortion. Stephin Merritt har nämligen gjort en platta fylld av power-pop. Superhits kommer det bli av California Girls, Drive on, Driver och To drunk to dream. En fullständig rec kommer på fredag.

Det verkar som att det positiva förhandssnacket om U23D var sant. Enligt rapporter blev det stående ovationer i går, vid premiären på Sundance filmfestivalen. Hela bandet var på plats. U2.com har alla fakta.

Jag har i helgen lovat att sluta köpa musiktidningen Q. Den är så *pip* trist. Jag fattar inte varför jag alltid glömmer bort det. Eller, jo det gör jag. Så fort det stor U2 på fronten så är jag där och langar fram 60-70 spänn för något som senare visar sig vara en notis. Aahhhh! Men nu är det andra bullar som gäller - won´t get fooled again.