Hoho!

Pascal är ett omedelbart band. De ägnar sig inte åt några piruetter eller kruseduller. Det skulle inte falla bandet in att titta åt höger eller vänster. Allt de vill är att nå fram med sin leverans av energisk pop-punk. Och det är råa, hårda popmelodier som smittar ner hela kroppen de lämnar ifrån sig. Pascal får benen att skaka, armarna att pendla och hjärnan att koka.
Pascal hänger i musikhörnet som för tankarna till Velvet Underground och Håkan Hellström, men framför allt är de länken mellan Olle Ljungströms gamla popband Reeperbahn och det försvunna bandet Franke - som regerade över landets recensenter för en handfull år sedan.
Precis som på bandets första skiva - "Förbi fabriken" - tar texterna upp ämnena som man aldrig kan få nog av: kärlek, hat, kärlek och mer kärlek. På "Galgberget" är de dock än mer svidande.
Pascal har på "Galgberget" lyckats ännu bättre med sitt skräniga recept på pop. Det är fängslande och dramatiskt, kraftfullt och galet. Nästan perfekt. Det som saknas är den absoluta fingertoppskänslan. Det där extra som får coverband att repa in låtarna och folk att köa i dagar för att se ett band live. Albumets höjdpunkter är "Cadillac"och titellåten "Galgberget".