Hoho!

Konsertfilm
"U2 3D"
National Geographic

"Wohoooo"! Wohooooo"! skriker stora delar av publiken i salongen på Kvartersbion Hornstull i Stockholm. Det är premiärkväll för konsertfilmen "U2 3D", och öppningslåten "Vertigo" har precis tonat ut och The Edge har slängt på sig sin legendariska Gibson explorer-gitarr och inlätt introt till "Beautiful day". Åskådarna i biosalongen beter sig nästan som om det vore en riktig konsert, som om U2 uppträdde inför ett utsålt Nya Ullevi i Göteborg.
"U2 3D" är som titeln avslöjar en film med 3D-effekter. Mikrofonstativ, Bonos armar och Adam Claytons bas sveper över huvudena i biostolarna. Genom en knivskrap bild kommer man så nära Larry Mullen jr:s trumset så att det känns som att man sitter bredvid honom på scen. Det här är moderna 3D-effekter. Så långt bort man kan komma från 1950-talets stapplande start. Borta är de sladdriga glasögonen i papp. Nu är bågarna stöpta i hårdplast och de liknar faktiskt de solbrillor Bono bar under "The fly"-perioden. 
Utvecklingen av 3D-tekniken gör den här typen av film gott. Illusionen av att man kommer nära artisten är fullkomlig. Regissörerna, Mark Pellington och Catherine Owens, låter det tredimensionella ta lagom med plats. Det blir aldrig för mycket av det goda. Tekniken kommer in när bron mellan publik och artist blir viktig och vinnande.
En av de starkaste scenerna under de 85 minuterna är när Bono, i "Sunday bloody sunday", vänder sig mot kameran och sträcker ut handen till publiken som i ett rop på kontakt. Tack vare tekniken blir ögonblicket större än livet. Det är nästan obehagligt. Men ack så genomträngande.
Filmen visas i Malmö, Göteborg och Stockholm från nu till en bit in januari.