Hoho!

NICK CAVE & THE BAD SEEDS
Dig, Lazarus, dig!!!
Mute

Nick Cave är komplex. Han är mörk och ljus och allt däremellan. Och det måste vara konflikten mellan dessa punkter som driver Nick Cave framåt. På återkomsten "Dig, Lazarus, dig!!!" lyckas han åter igen springa på Gud och djävulen i korridoren. Och med andra ord: alstra magi.
21:30 stod han där. På Roskildefestivalens gröna scen. Året var 2001, och Nick Cave raserade min värld. Han gav allt och jag tog emot minsta frasering. En timme senare var min hjärna så matt och hjärtat så lyckligt att Neil Young & Crazy Horse fick klara sig själva på orangea scenen. Det skulle dröja fyra år, och U2:s Vertigokonsert på Nya Ullevi i Göteborg, innan jag upplevde en sådan ångvält igen.
Nick Cave besitter en makalös kraft. Men han har inte riktigt förmedlat det på senare år. Efter "No more shall we part" 2001 har det stått stilla. Fram tills nu. På sitt 14:e album sätter Nick Cave ångvälten i rullning igen.
På "Dig, Lazarus dig!!!" lämnar Nick Cave Kylie Minogue-balladerna bakom sig. I stället gräver han fram den postpunk-ådra han bär med sig från åren i The Birthday Party. Det gör att Nick Cave-svärtan här blir råare än på länge.
Plattan sammanfattas bäst i pop-punkiga spåret "Albert goes west". Där möts hoppfulla sha la la-körer med industridistade gitarrer i en fantastisk känslomix.